Ett inlägg i en debatt som handlar om #metoo


en fortsättning på en tråd jag skrivit under dagen som handlar om #metoo

………………….

Första steget för att hitta den andra i en diskussion som handlar om kvinnan vs mannen handlar om att våga lyssna inte avfärda. Vi lyssnar och vi försöker förstå. Vi ställer frågor så att vi verkligen förstår för vi är intresserade av att få veta. Om det finns ett öppet klimat från båda sidor så är troligen sannolikheten stor att vi har möjlighet att lära oss lite mer av den andra. Gör vi det motsatta och enbart lyssnar på våra egna argument och vår egen tro och vår egen uppfattning kommer vi tillsammans inte att nå en högre nivå. Detta gäller oss alla oavsett vem eller vad vi representerar. På samma sätt är det i denna diskussion som vi för här omkring grunden för kampanjen #Metoo. Det handlar inte om att döda den andras argument med slagkraftiga uttalanden och dräpande kommentarer utan det handlar om att förstå. Om det är en öppen dialog vi önskar mellan könen är det också så vi var och en behöver agera. Vi bjuder båda in till samtalet med en grundsyn att båda har vettiga argument.

Om vi inte gör detta kommer vi aldrig att få veta och vi kommer att skapa grupperingar och motsättningar istället för att verka mot samma mål. För väljer vi ett hårt klimat blir det lite så som männen också gärna anklagas för att göra och vara;  arroganta, översittare och kör med härskarfasoner. Dessa beteenden är sällan kanske aldrig enbart givet mannen.

Nu åter till frågan hur förändring kan skapas när det gäller värderingar och sätt att vara som människa oavsett om vi använder begrepp som humanism eller feminist eller vad det än är som är målet. Är det ett strukturellt problem och i så fall vad ska först förändras för att förändringen ska ske hos individen. Om det en kombination av ett strukturellt problem och ett individuellt problem vem ska startar processen. Om det också är ett individuellt problem är det då enbart en part som ska förändras men inte den andra och vems ansvar är det i så fall, den som uttryckligen agerar eller den som i tystnad agerar? Övergrepp, sexuella trakasserier vad det än är av detta slag så självklart är det no no. Den som agerar på detta sätt har fullt ansvar.

Min poäng är mer vem ska starta. Någon annan eller jag själv. Om min tro är någon annan lär troligen inget hända och händer det något kan det vara så att förändringarna sker på ett sätt som inte blir mer än att någon annan ska tala om vad någon ska göra vilket ofta är svårt, se hur vi försöker med våra egna barn, de gör som vi gör sällan som vi säger vilket ibland kan vara allt för tufft att se.

Ett litet experiment.

Låt oss för en stund ta bort allt som handlar om sexuella trakasserier, våld mot kvinnor och män för den delen i en relation. Låt oss ej se förövaren eller offret. Låt oss ta bort kvinnan helt bara för en stund. Låt oss bara sen en man och en man. 

Mannen och mannen har en kärleksrelation. Var och en har sina karaktärsdrag. Var och en vet med sig att vissa värderingar är lite knäppa och vissa handlingar tokiga eller rentav dumma. En av dem kan bättre uttrycka känslor den andra kanske är mer praktiskt lagd och starkare. En lite mer hetsig och burdus den andra lite för tillåtande och undanhållande. Den ena killen gillar den andra killens burdusa och lite grovt manliga sätt den andra har det svårt i diskussioner och hittar sällan ord på det han känner. Den enas sätt är mer kraftfullt på gränsen till våldsamt medan den andras mer undergivet och låst. Båda spelar olika spel och roller. En del invanda sedans barnsben en del andra utvecklade som vuxen. Det finns saker i relationen som gör den icke balanserad.

Båda inser att relationen är svår, den ena mer än den andra. Vem har största ansvaret att förbättra relationen?

Den burdusa mannen eller den mer undergivna mannen? 

Det är mer lätt att fatta tycke för den som är undergiven. Det är som vi gärna vill försvara den som är i underläge medan den som har ett burdust sätt får sansa sig och förändra sig. 

I en relation vilken den än egentligen är känns det rimligt att båda har eget ansvar för sitt eget sätt att vara och både två när det gäller att var mot den andra och mot sig själv. Samtidigt har båda var och en ansvar för relationen fritt från detta. Låter detta rimligt? Om inte hur ser ni på detta och vilken ordning borde det i så fall vara?

Om vi känner oss överens om att det är bådas ansvar och att var och en har en del som den själv behöver ta tag i så visst ökar förutsättningarna att de tillsammans också kan få en relation som kan ha förutsättningar att fungera bättre. Var och en behöver ta sitt lilla steg för att hitta en gemensam väg, inte bara den ena eller den andra. Värderingar, förhållningssätt och en större ödmjukhet både i relationen med den andra men också med sig själv.

När det gäller en kvinna och en man och när det gäller att en kvinna inte ska behöva känna sig hotad i någon situation ställer det en massa krav både på mannen och på kvinnan. Mannen att sluta men handlingarna men också söka finna andra sätt att tänka, känna och agera. Männen behöver se över sina egna värderingar och sina egen syn på kvinnan. Männen behöver reflektera och hitta ett nytt jag där mannen slipper att agera på sina rädsla rutinmässigt på ett kanske manligt sätt vad det nu är. Mannen behöver göra ett eget arbete och detta arbete börjar med mig eftersom jag är man och representerar manligheten och vad jag kan göra som smittar av sig på mina barn min sambo och mina arbetskamrater. Hur jag är förändrar också min omgivning. På samma sätt är det rimligt att även kvinnan gör, ser över sin rollkaraktär och se över sitt sätt, sina värderingar, sina känslor, tankar och handlingar. Vad kvinnan gör kommer att smitta av sig på andra, hennes barn, hennes man, vänner  och arbetskamrater. Var och en har ett eget arbete att göra om vi tillsammans ska kunna skapa en bättre värld där vi bättre förstår och är i bättre harmoni med oss själva och i relation med andra.

Jag tar mitt steg och du får ta ditt eget steg. Mina hundra procent och dina hundra procent men våra varsina 50 procent i relationen vilken den än är vi har.

Det blev ett blogginlägg istället för en kommentar på facebook i en tråd jag varit lite aktiv i.

Min förhoppning är inte att förbättra världen idag men ge mig själv lite bättre perspektiv i vad jag tänker och tycker och hur jag själv vill agera. Alla har vi svarta sidor och jag gör vad jag kan för att bleka den sidan i mig lite mer åt grått för att kanske i vissa delar rent av se att de glänser i vitt.

Tack!

En reaktion på ”Ett inlägg i en debatt som handlar om #metoo

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s