Vem är fattig och vem är rik

Just nu befinner jag mig i Filippinerna och hälsar på min sambos släktingar. Det bor i Laity och bostaden finns i Mangoroof och släkten är fiskare. Långgrunt, en del mygg, sankmarker och hus byggda, på ofri mark, av korrugerad rostig plåt och bambu eller cement. Mycket fuktigt och mycket fattigt. En av bröderna  har tillgång något mer men ändå väldigt lite. Lönen för de fattiga i bästa fall 300 kr per månad. Billiga poffa tofflor kostar 40 kr. Hennes bröder är fiskare och får mindre fångster när de fiskar och ibland så de kan sälja.

Trots att det är fattigt och enkelt så har jag en känsla av att det finns en gemenskap och en kärlek utöver det vanliga utan att idealisera livet här nere.
Ibland lockas jag av att resonera, vad har jag att bekymra mig om och vad är egentligen mitt problem när andra har det så här fattigt!?
Varför fokuserar jag så mycket på min egna känslor och tankar?
Men ändå kanske det samtidig är så att det är just när vi har basen och de grundläggande behoven på plats som vi kan skapa oss tid för att reflektera över annat. Det är först då det finns plats för att tänka och känna. Innan dess handlar mycket om att överleva innan vi kan leva. 
Jag är medveten om att jag idealiserar men det ger mig samtidigt viktiga perspektiv. Leran mellan fötterna, långgrunt, känslan av det lite orena och det enkla. Skenet från ett sterilt lysrör i mörkret. 

Det blir på något sätt enklare att separera det som sker utanför mig själv och det som sker inom mig själv. Särskilja mitt inre från det yttre och att mina egna tankar lätt för mig på sidospår och spelar mina känslor ett spratt. Jag skapar sanningar som kanske inte alltid finns och sällan på det sätt jag ibland känner eller tror. 

Jag sitter här på kvällen i värmen på en köksstol av plast och kan inte alls hänga med vad som sägs. Orden är inte ens på det lokala språket tagalog utan en svår annorlunda dialekt, kanske rent av ett eget språk. Jag är inte huvudpersonen utan är enbart någon på ett kort besök. Så ska det också vara just nu. 

Jag får tid för min egen reflektion och kan konstatera att i min tystnad lär jag mig väldigt mycket. 

Jag lär mig att det finns olika verkligheter och att många gånger spelar jag inte själv huvudpersonen. Jag kanske inte ens är med i dramat som kontrolleras helt utanför min egen kontroll. 

Min möjlighet att styra och regissera är begränsat, kanske rentav obefintligt denna stund. 

Jag är tacksam för att jag får chansen att se saker från olika håll. Der ger mig möjlighet att reflektera.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s