När jag tror mindre på mig själv än andra

Det finns stunder vi tappar greppet helt. Stunder där vår egen närvaro och berättigande låter sig styras av någon annan. När vi känner att vi inte äger vår egen själ. Perioder när vårt eget berättigande helt suddats ut och vi låter någon annan avgöra vårt öde. Vi lämnar över besluten till någon annan. 

Denna typ av förminskning av oss själva inträffar inte sällan i miljöer med en dominant förälder, partner eller annan typ av relation i kombination med dess motsats. Vi faller in i beteenden där det blir ett maktförhållanden som sakta sakta löser upp den egna tilliten och tron på vår egen förmåga. 
I dessa lägen kan det vara lätt att tro att att det finns en förövare och ett offer. Offret är maktlöst och förövaren maktfullkomlig. Vi vill gärna stötta den som faller offer och kämpa mot den som använder sin makt. Det goda mot det onda. 
Men verkligheten är inte så enkel. Förutsättningarna kan vara sådana att det oundvikliga är ett faktum särskilt i kombinationen förälder och barn. Där handlar det om vuxenansvar. Även andra situationer kan gå under liknade definition när människor har tagit på sig en stor makt. De flesta situationer däremot kräver en handske för varje hand. Det behövs något som kompletterar. Man skulle kunna säga att det finns två förövare varav den ena är ett offer och förövare mot sig själv. Offret har även det ett ansvar att ta hand om sig själv och sin egen situation. Offret är inte bara ett offer. Detta förringar givetvis inte förövarens skuld eller visar på att förövaren har ett mindre ansvar utan mer att vi var och en har ett ansvar att ta hand om oss själva oavsett vilka egna uttryck vi än tar. 
Ibland kan det tyvärr vara så att det är ett helt land, en religion eller ett folk med sin kultur som antar ett ojämlikt sätt att se på människan. Då är indoktrineringen stor och givetvis svår. Var och en har trots detta ansvar för sin egen person och sitt eget förnuft eftersom ingen annan kommer att ta det. Jag har ett ansvar för att tillåta och skapa berättigande för min egen existens oavsett. 
Jag har själv varit en förövare samtidigt som jag i denna roll antog offret som ett resultat av min egen skuld. Jag slutade tänka och känna själv och lät andra tala om vad som var rätt eller fel. Jag slutade stå upp för mig själv, erkänna mina misstag och istället visa på att jag trots detta hade mitt eget berättigande. Jag var inte sann mot mig själv och därmed inte heller sann mot min omgivning gällande mig själv. Jag fortsatte att vara oärlig, det var bara det att jag i skede två tappade min egen respekt till mig själv och mitt varande. Det blev en ny överlevnadsstrategi där jag fortsatte att offra mig själv. 
Kan du se din egen del i allt som sker?
Idag är en dag jag bär mitt huvud högt för att visa att jag har rätt till lika stor plats som alla andra. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s