När historia bara är historia

Denna helg får jag chans att gräva lite i min egen historia. Min morbror och jag träffas och talar om gamla minne, både härliga minnen och bedrövelser. Det är på något sätt härligt att ha minnen som korsar med någon annans och att vi där kan se det från två olika håll. Familje- och släktmönster går ihop och det blir lättare att se hur beteenden har blivit arv. Barn som tar ansvar för sina föräldrar och mallen för att hitta sin partner har sitt ursprung i ens egna föräldrar. Historien går igen. 

Spännande att se hur vi bär på vår gamla historia och hur vi vårdar den som om den var ett smycke, särskilt det som har varit dåligt. 
Det präglar oss och det fångar oss. Historien håller oss krampaktigt kvar i det som varit och hindrar oss på, alla sätt att gå vidare. Enda sättet att släppa på fästet till historien är att säga adjö och lova sig själv att aldrig låta historien bli en del av vårt nu och vår framtid.
Min morbror övergav en karriär inom journalistiken och blev sammanboende mycket sent, just på grund av detta. Jag försvårade det i ett antal relationer, min familj och i relationen med mina barn. 
Historien blev spöken och nu sitter vi här och känner igen, känner likheter och skrattar åt våra egna bedrövelser och det som varit. Det är en god känsla.
” Kasta allt i historien som du inte vill göra om och behåll det som får dig att växa./ ” 
Hur mycket av din historia är kopior av något du ärvt? Är din historia ett hinder för dig att leva här och nu? 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s