Min far och jag

Såg ett fotografi av min far i helgen. Jag tror han var kring 70 år då. Jag påmindes att det fanns stora likheter mellan honom och mig och att jag har tydliga drag av honom i mig. Både drag jag kan älska och tycka om men också drag jag skulle önskat att få slippa.

Det blir som att älska och inte älska på samma gång. Älska och inte älska, mig själv.

Det kanske också är det som ibland blir oss barns största svårighet att växa upp i en relation där föräldrarna inte kan visa varken sig själv eller varandra kärlek. Vi är till hälften den ena och till hälften den andra. Någon att älska men också någon att inte älska.


Min far gjorde, även han, så gott han kunde. Han lärde mig allt han kunde. Både det som var bra och det som var mindre bra. 

Jag förlåter mig själv för det jag inte såg hos dig i dina försök att visa kärlek och omtanke samt min brist att uppskatta det som du försökte göra. Jag glömde att acceptera dig för den du var.

Jag förlåter dig för att du inte levde upp till det jag förväntade mig. Hur skulle du kunna veta det. Även i dig bodde ett barn som var rädd. Först sedan jag hittade det lilla barnet i mig förstod jag det. 

Hur ser förhållandet ut till din far? Har du eller har du haft en far som också gjort så gott han kunnat? 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s